"Nobody is perfect...

...but i'm pretty fucking close". Den gamla Clawfinger dängan ekar i lurarna och jag ler nöjt för mig själv när benen tar mig framåt längs gångbanorna i Slottskogen.

Jag får helt enkelt börja med att be om ursäkt för den dåliga uppdateringen under veckan. Men tid är bland de dyraste råvarorna näst efter skivat bröd och denna veckan har jag helt enkelt inte haft råd med tid.

Jag fattar mig kort i det här inlägget och låter denna graf tala för sig. Värt att notera kan vara att mitt löptempo börja bli jämnare. Äntligen!



/Torbjörn Maaherra

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0